Våren är här och vi har det fint

Solen skiner över Uppsala och vad gör man på Studentradion 98,9 om inte njuter av det? Socialansvariga Jakob påminner alla om att det finns lite dryck i kylen, folk blir glada och tänker att AW klockan 13.30 en torsdag mitt i veckan är precis vad alla har förtjänat. Och ja, vad alla har förtjänat det! Schyst musik i högtalarna, en hel gräsmatta, sol och öl. Det är en bra dag och en bra station det.

Kärlek

Katastrofalt fika

Hur mysigt är det inte med en redaktion som samlas, planerar nästa veckas program och bunkrar upp med massa kaffe och godis? Dessutom på en regnig fredagseftermiddag. Det är Katastrof! for you.

Och ja, det har ju varit fruktansvärt tyst från mig här sen i november förra året. Det har tärt på mig. Men - nu kände jag att det var dags att börja igen - och vad är bättre än med en bild på ett härligt gäng. (Ja, det kan hända att jag smörar lite extra för att de 1. har köpt kaffe och 2. har godis)

Trött eller pigg eller trött eller pigg? Pepp. Jag väljer pepp.

Oktober har blivit november och november är ju världens deppigaste månad. Det är sjukt grått och mörkt på ett omysigt sätt. Dessutom förväntas det att man ska jobba mer och bättre än vilken annan månad som helst. Någonstans här är det ju knäppt. Inte undra på att det är så många som inte väljer att vara glada just nu.

Men, det är ju samtidigt just det där. Välja att vara glad, välja att vara trött, välja att vara pigg. Vi har ju så himla mycket mer makt över våra liv än vad vi ibland verkar tro. Det enda jag måste göra (förutom att födas och dö för att kunna leva) är ju att välja. Jag måste ju inte vara uppe så länge att jag fortfarande är trött när jag kliver upp en halvtimme senare än jag hade tänkt att jag skulle. Jag måste inte kliva upp när jag kliver upp, eller när jag hade klivit upp för den sakens skull heller.

Jag måste inte kliva upp alls.

Jag MÅSTE inte kliva upp. Jag kanske borde, jag kommer sannolikt må bättre om jag gör det, konsekvenserna av att jag ligger kvar i sängen hela dagen kanske känns jobbiga, men det är inte samma sak som att jag måste gå upp. Jag måste inte äta, jag måste inte gå på toa. Jag måste INGENTING. Eller jo, välja. (Ja, och födas och dö då.)

Så, alltså. Det är upp till mig hur jag vill må. Vill jag vara trött? Vill jag vara sliten? Nä. Jag väljer pepp.

Imorgon har vi värsta bästa festen i bunkern som våra lokaler plötsligt har börjat att kallas. (Bunker, haha, fair enough.) Det är inte ens ett medvetet val - jag är så himla PEPP!! Det är dessutom helt omöjligt att vara något annat när Emma W-L och Rickard handlar massa partyprylar, Calle och Malcolm riggar dj-prylarna, Helen ser till att bjuda de som inte har fejjan och blir mobbade av veckobrevet och Mattias som har svårt att fokusera på sin Releasesändning för att han hellre vill fixa festen.

Dessutom: om en vecka kommer Carl Norén till Studentradion och vi kör den första av det bästa. RELEASE LIVE. Så jävla kul! Vill inte att den här terminen ska ta slut. Den börjar ju bli så fantastiskt, underbart bra! Saker händer, det är livfullt, det är glatt.

Studentradion väljer och väljer PEPP.


PEPP
/Fanny

Fina Frans på snabbvisit

På väg till jobbet i morse pratade jag med min bästa Sara, hon var på snabbvisit i Uppsala och med sig hade hon sitt nya tillskott i familjen. Sara och den franska bulldogen Frans kom förbi och hälsade på. Han är endast nio veckor och fruktansvärt bedårande (som du kan se på bilden nedan), jag och Hillevi trollbands, men Frans gjorde mest ett gäng rymningsförsök med hjälp av en och annan UF:are. Men det gick bra, Frans följde med Sara härifrån och så vitt jag vet har de det bra hemma hos sig nu.




Frans, du glömde din boll, men jag har den i tryggt förvar till nästa gång vi ses.

Ungdomen och mutorna

Studentradions medlemmar blir allt yngre. Just nu är det en liten dude på kanske 2,5 som leker disco ute i redaktionen och han retar sin storasyster. Storasystern är ungefär fyra år kanske och hon ritar febrilt på hennes mest storslagna mästerverk hittills i livet. Samtidigt har Radio UF redaktionsmöte och de planerar sitt nästa program helt på engelska. Internationella studenter gör radio sen alltså.

Ungt och internationellt. I tiden och för framtiden.

En annan sak som är i tiden är de varma chokladonsdagarna. Jonna Danielsson har ett hemligt recept på den godaste varma chokladen, och den bjuder hon stationschefen, det vill säga mig, på varje onsdag. Jag får en sån kopp även andra dagar när hon är här. Det är toppen. Vad som inte är lika mycket toppen var när Hillevi drack upp koppen som Helen så snällt bjussade oss på i fredags, men några koppar, jag menar dagar, med Jonna senare och: Hillevi - du är förlåten! Och vet du vad Hillevi, jag tror att jag förstår mig på det hemliga receptet nu.

I morgon kväll åker jag till Götet, gbg, götlaborg, arbetarstaden numero uno. Det ska bli fantastiskt roligt och mysigt. Apropå unga och små människor, det är vad min resa kommer handla om. Jag ska hälsa på en av mina äldsta och bästa vänner och hennes 7-månaders tös. För första gången. Jag har längtat efter den dagen i sju månader, men nu börjar jag bli nervös. Tänk om hon inte gillar mig, tösen? Tänk om hon skriker och, vem vet, får fram sina första ord? "INTE FANNY!" Det skulle kunna hända.

Jag får muta henne med en present. Som Jonna mutar mig med varm choklad. Undrar vad Jonna blir mutad med?

Idag är det fredag

Ett av mina första program här på Studentradion 98,9 var Café fredag. Jag lät min äldsta storasyster, hennes son och hennes man lyssna på ett av mitt och min sändarpolare Stefans program. Innan första intropratan var över hade vi sagt "idag är det fredag" fyra gånger. Fyra gånger var. Det var inte bra radio. Att vi sedan försökte oss på en hyfsat ambitiös reportageserie där vi tonsatte politiska partier, det var något som mina familjemedlemmar aldrig fick höra. Jag skämdes för mycket och de retades och skrattade för fullt för att jag vågade låta programmet rulla vidare.

Idag är det alltså fredag igen. Nu sänder jag inte ett av mina första program. Jag sänder ingenting längre. Dragningskraften till studion börjar bli riktigt stark. Imorse hade jag ynnesten att få vara tekniker åt John Bauer-elever som gjorde halvtimmes program om olika engelskspråkiga länder (ungdomen imponerar, även om de aldrig hade hört how bisarre med OMC från 1995. Ja, idag har jag känt mig gammal). "Sänder du nånting annat när du inte producerar?" frågade en av killarna. Usch vad jag gärna hade svarat ja på frågan och sen berättat om de olika programmen jag dessutom producerade. Vad fantastiskt det vore.

Å andra sidan, jag har ju ingenting att klaga på. Runt omkring mig finns massor av glada, kreativa, ambitiösa och spralliga radioter som producerar sina egna radioprogram och för allt detta är jag ansvarig utgivare. Så kanske, kanske, kan man säga att jag på lite sätt och vis producerar radio? Eh... Kul är det hur som helst.

Anno har året 1991 idag. Jag kommer kunna sjunga med i hela programmet och det ser jag framemot, även om det får mig att framstå som gammal. Men, som de säger, gammal är äldst. Och hur gammal jag än blir är Tony alltid äldre. Och jag coolare.


Fredagsmjuken!
Fanny

Förhoppningsvis är den snart över, besattheten

Internet är onekligen en aldrig sinande källa till dårskap. Ja, dårskap. Och sjukt många katter. Ibland är det samma sak, dårskap och katter.

Det hela började med att min polare i hennes blogg hade med en kattunge som håller upp en muffins med ett ljus i. Det är en födelsedagspresent och det fick mig att sätta kaffet i halsen av skrattatacken. Bara ett par dagar senare hade min systerdotter den här fantastiskt obehagliga sidan på sin facebook

http://kittywigs.com/

Klicka dig vidare till den blonda peruken och läs texten. Ja, det är sant. Perukerna går som smör.




Den sidan fastnade likt Joelbitars signaturmelodi på min hjärna. Jag har inte kunnat sluta visa den för var och varannan som kommer in på kontoret. Likaså idag när Daniel och Jonna kom in. De var dock inte sena med att kontra Kitty Wigs med flagskeppet I can has cheesburger.

http://icanhascheezburger.com/

Mellan varje ivägskickat mejl, färdigformulerat dokument, toapaus, telefonsamtal, tur till brevlådan måste jag nu tvångsmässigt titta på ett par sidor till. Och bara ett par till. Det är sjukt många katter. Som gör sjukt många sjuka saker. Förhoppningsvis får jag det nu äntligen ur systemet.

Sådär, nu ska jag lägga av. Vad skönt det ska bli. En frihetskänsla, faktiskt. Aaaaaah...


/Fanny

Mattias, Helen och Malin bland höstlöven. Det kan inte bli särskilt mycket härligare och charmigare än just såhär.


Helen och huset som hon gillade. Eller det är i alla fall så historien berättas. Att Helen gillade just det huset. Om det inte vore för att jag såg henne nyss skulle jag säga att hon har flyttat in där. Men sen är det ett fint hus också. För en fin Helen.



Malin utanför museet. Malins rätta element. Eller vänta, Malins rätta element är såklart inuti museet (på ett bra och häftigt sätt, inte på det där mossiga sättet som man skulle kunna tolka det som - jag menar hon är ju snart färdig arkivare och hon gillar museum).

Som om det fortfarande var torsdag..

Nu är det vecka 41. Vecka 41. Egentligen är det inget särskilt speciellt med det. Samtidigt innebär det att det bara är 11 veckor kvar av 2010. Det känns rätt så speciellt. Eller åtminstone lite snopet på något sätt.

Idag har jag röda benvärmare på mig. Röda benvärmare utanpå mina brallor, i hopp om att de röda benvärmarna ska uppfattas som tjocksockor när jag har skor på mig. Det är bara det att jag inte har skor på mig på radion. Eller, jag har ju mina fejkfoppas (ständig källa till hån - försök att överleva i Ångermanland säger jag), det skönaste jag någonsin har gått runt i. Hur som helst, det framgår ganska tydligt att det handlar om just benvärmare och inte tjocksockor. Det känns extremt mycket 2004.

Nu är det 2010, eller åtminstone ett tag till. 11 veckor till. No more, no less.

Det känns jätteskönt att veta att vi sänder fler veckor nästa termin än den här. För har vi inte nästan nyss börjat? Nä, det vet ju jag också. Måndagschill har ju testat kanelbullar, så uppenbarligen har kanelbullens dag varit. Rex Rexington - Blakesvilles beskyddare har nästan gått färdigt i repristimmarna som just nu kallas Hörs igen (Återhörande fick inte tillräckligt gehör, eller..?). Nyhetsredaktionen fixar pinfärska nyheter varje dag. Cinemani har bytt grepp. Anno har avverkat typ 5 årtal. Minst. Och alla våra nya program på tablån rullar alldeles av sig själva. Vi har hunnit med en del.

11 veckor innebär, vid närmare eftertanke, att det är ungefär en femtedel av 2010 kvar. Det är lite drygt 20 procent kvar. Det är inte helt lite ändå. Och dessutom har vi utan tvekan det bästa framför oss. Studentradiopriset 2010.



Nu är det fredag och jag tänker ladda upp lite bilder från styrelsens och ledningsgruppens fenomenala kick off. Fotografen är Hillevi. Och ja, det kanske är så att vi som åkte bil åkte lite vilse så de andra gick ganska långt i väntan på oss. Teambuilding när den är som bäst. Eller?

Krigar för fullt

Jag läste min systers blogg häromdagen. Hon skrev att hon gillar bloggar som uppdateras ofta. Jag tror inte att det var en pik, men jag känner att jag verkligen skulle kunna arbeta mer på det. Att skriva fler blogginlägg helt enkelt.

Just idag är kanske en tokigt vald dag att ta tag i just denna prestation och förbättring. Å andra sidan är många dagar just sådana dagar där det finns en massa andra saker att fokusera på. Det är bara att välja.

Idag ska det diskuteras blockpolitik och attitydfrågor på Studentradion. Kultur- och nöjesredaktören Malin går in och gör en fantastisk roll som programledare och låter Fi, Piratpartiet, Kristdemokraterna och Sossarna att komma till tals på temat. Det ska bli väldigt spännande. Allra helst när den mikrofonarm som gick av i måndags fortfarande inte har bytts ut. Det här med prioriteringar alltså. Å andra sidan hänger mikrofonarmen jättestadigt i ställningen, så jag tror att det kommer gå hur fint som helst.

Inför valet pågår vad man skulle kunna kalla ett politiskt krig i Sverige. På Studentradion pågår ett krig mellan några av medlemmarna och bananflugorna. Allas vår Niklas Norén gjorde en minst sagt storartad

...


och mitt i meningen kom en man in med ett par papper om plugghästar, även kallade Linnéstolar, och berättade om deras historia. Han erbjöd mig också ett jobb som kommunikationskonsult, "ja när det här är över" fortsatte han och syftade på stationschefandet.

Vart var jag? Just det, Niklas storartade insats med bananflugorna. Det var magiskt, han slängde alla sopor, pantade alla brukar, för pengarna köpte han vinäger som han pytsade ut överallt i våra lokaler. Men. Det räckte inte. Bland annat för att det finns de som envisas med att slänga sopor bland panten och pant bland soporna trots de tydliga skyltarna. (Antagligen har det inte så jättemycket att göra med bananflugorna - men jag ogillar felslängandet ungefär lika mycket som de enorma svärmarna så därför lyfter jag ändå upp det i detta sammanhang. Tur att jag inte är politiker.) Bland annat för att bananflugor blir fler snabbare än kaniner. Har du tips på hur vi ska bli av med dem? PLEASE let me know!


En kopp kaffe till och planera fler frågor till debatten. Yes!

Omväxling förnöjer, visst var det så?

Livet på Studentradion 98,9 är minst sagt omväxlande. Arbetet som stationschef likaså. Under den senaste veckan har jag varit tekniker, ekonom, inköpare, reklamare, myndighet (vilket såklart inte går att vara, men det har jag, typ), nyhetsankare, upphovsmakare, glädjedödare, skrattframkallare, stöttepelare, prissättare, möteskallare, webbredaktör, it-ingenjör (eller nja, men nästan, faktiskt), programmerare (ännu mindre egentligen, men inte helt långt ifrån sanningen det heller), diskare och lärare.

Ja, det är onekligen väldigt omväxlande och omvälvande - på ett bra sätt. Eller åtminstone de gånger det känns som att det går att ordna. Som till exempel när det gick att ordna en ny kiosk (vilket, bland annat, gör mig till inköpare som jag hävdade ovan). Jag, suveräna sekreterarZuni fick följa med piffiga Paula till den billiga affären för att inhandla diverse utifrån önskemål från ett och annat håll. Önskar så att jag hade haft en kamera då! Det var en resa som inte gick av för hackor, men ni får ta mitt ord för det istället för härliga bilder...

Kanske är det också vad jag är mest nöjd över, kioskinhandlingen (speciellt så här i efterhand när de glada minerna sprids som en löpeld - kanske går det att köpa lycka, nåväl, det är ett annat spår), framför allt då vi vågade oss på lite nyheter till radiokiosken. Kom ner och träffa nötmixen, sesamkakan eller russinpaketet! Vi har också köpt in en massa olika teer, så nu är det inte bara kaffedrickarna som kan unna sig en kopp varmt. Allt till galet förmånliga priser såklart och visst är det så att allt som handlar på plussidan går direkt till en ännu roligare Studentradioprisetgala.

Annars präglas livet nere på radion av nya pigga program och dess sändare som dessutom föregår med gott exempel och betalar medlemsavgift sådär på en gång. Ja, förutom att de är härligt laddade på att få sända sitt program. Och de gamla är inte så slitna de heller, nä, snarare tvärtom. MonoRock rockar till exempelvis vidare nästan ännu röjigare än tidigare. Bara för att säga någon liksom.

I morse fick jag för mig att jag hade känningar av körtelfeber. När jag sen kom på att min polare hade bihåleinflammation och således omöjligen hade kunnat smitta mig till körtelfeber släppte det en aning. En dag på Studentradion senare och jag känner mig helt frisk. Ja, förutom den där unsen av hypokondri som ibland verkar slå till.

Imorgon ska jag ha frukostmöte med vice Johan "pistolen" Sahlin. Undrar om min ingefärsyoughurt smakar bra, eller om jag vill köpa något annat till dess?


Ha en fantastisk (mitt nya favoritord) måndagskväll, kära vänner!

Eran Fanny

Sommaruppehållet är över. Studentradion 98,9 sänder igen. Imorgon.

För fyra veckor sedan satte jag mig i den bruna plyschstolen. Först tre och en halv vecka senare tittade en kompis och tillika stödmedlem förbi och hjälpte mig att ställa in den as ergonomiskt as possible. Sen en halv vecka tillbaka sitter jag nu dessutom bekvämt. Eller åtminstone upprätt, vilket är bra. Och bra, det sitter jag ju. Det är fantastiskt att vara på radion, även på en söndag.

Fyra veckor alltså, det både känns längre och betydligt kortare. Den första veckan till exempel, den var nästan lika lång som en hel evighet. Det kan kanske bero på att det enda sällskapet jag hade var en katt som spatserade i gropen. Den här veckan å andra sidan, den har liksom sprungit iväg på ett glatt och hoppsastudsande sätt. Och ja, den här veckan har det bubblat av folk, liv och rörelse nere på radion. Underbart.

Niklas skrev i sitt outro på hans sista blogginlägg i våras:

"Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det."

Det är ju sant, det är ju jag som skriver nu. Men även om han inte säger varför man inte ska missa blogginlägget, så känner jag viss prestationskomplex. Han är ju så rolig, vitsig och skärpt, den där Niklas.

Bob Hansson brukade härma andra författare och poeter för att lära sig att skriva innan han slog igenom (eller snarare för att kunna slå igenom, men det är en annan historia). Idag skriver han utan att härmas. Att stå på giganters axlar är inte samma sak som att härma de man tycker är bra, utan det är mer bara en klok sak att fundera över att man gör. Hur som helst är det lite så jag känner inför det kommande året. Vi kan stå på giganters axlar och härma idolerna, sen lär vi oss att skriva själva och förhoppningsvis slår vi lika många huvuden på spikar som Bob himself. Klart att vi gör.

Bakom mig sitter programchef Helen och lägger upp X-loggar för fulla muggar. Hon gör det med ett leende och en beslutsamhet. Det är en fröjd att se, och framför allt blir det en fröjd imorgon när alla program kommer kunna sända sina tider, automatiskt spelas in, läggas upp på internet för efterhandslyssning och en fröjd när nyheterna kommer rulla varje klockan prick.

Det är någonstans precis just här som jag glömmer bort att det faktiskt är söndag, att jag inte behöver sitta i den bruna plyschstolen utan att jag kan gå hem. Det ska bli så fantastiskt kul med imorgon! Äntligen är det sändningsstart, jag känner mig som ett barn dagen före julafton och är inte ens trött även om jag dansade till sent på Velvet igår.


Sådärja, nu har jag dessutom kommit över och förbi det första blogginlägget. Det känns skönt.


VI HÖRS IMORGON!

Jag jobbar min sista dag som stationschef idag. Egentligen har jag några arbetsdagar kvar, men i och med att jag åker till Gotland imorn är idag sista riktiga dagen på jobbet. Det känns mest skönt, Studentradion 98,9 är inget roligt ställe i juni, få besökare och bara trista grejer att pyssla med. Nu ljög jag, känns inte alls så skönt, mest vemodigt faktiskt. Men det är bra, att slutet är tungt innebär ju att det som har varit betyder något, eller hur?

När jag kollar runt omkring så ser det inte ut som sista dagen. Todo-listan har skrämmande många punkter kvar och på skrivbordet trängs högar med viktiga papper om pågående projekt trängs med smutsiga kaffekoppar. Det ser snarare ut som en fredag. Radio Reaktionär borde när som helst komma rusande och planera dagens program. ”Bokstaven g”, säger Jocke. ”Så här va,” svarar Alexander. Fan va schysst det hade varit. Jag förstår att jag kommer tillbringa ett par dagar här i juli och avsluta det sista.

Det känns overkligt att det är över. Vill minnas att jag aldrig riktigt trodde att jag skulle ta studenten, inte för att jag tvekade på min förmåga att klara av gymnasiet, utan för att det hela tiden var ett så avlägset men definitivt slut. Först då jag skrek ”fy fan va vi är bra” från ett lastbilsflak förstod jag att det var över. Insikten är den samma då som nu, men känslan annorlunda. Jag har jobbat hårt och länge för att stationschef och sedan göra det bästa med det vunna förtroendet. Jag nöjd. Och trött. Att gå vidare kommer att kännas roligare när jag faktiskt har lämnat radion. Min snöglob med Buffy the Vampire Slayer-tema åkte hem redan förra veckan. Ni har jag bara tofflorna kvar. Dom stannar nog ett tag till. Fanny kanske vill ha dom? Maktens tofflor. 

Outro + puff.
Stort tack till alla sändare och medarbetare för det gångna året. Vi har varit kick-ass. Nästa gång någon skriver i den här bloggen är det nya stationschefen Fanny Persson som skriver. Missa inte det.

Mailade en morbror som är en hotshot i radiohuset. Försynt frågade jag om praktikplats till hösten, ”glöm det” svarade han på ett vänligt sätt. Anders Håkansson tyckte att jag skulle satsa, köra på tills skallen möter kaklet. Jag är inte alls lika övertygad.

Nu åker jag hem och packar.

Tack.

Hårt arbetande

I tisdags satt jag och gick igenom mina (och mina föregångares) filer och dokument i stationschef-mappen. Föga förvånande hittade jag några riktigt bra dokument och guider, perfekt nu när det inte ens är två veckor kvar på jobbet. Men nu vet jag ju att de finns och kanske kan Fanny få användning för dem?

Klurigt med gammalt material, ett par pdf:er från 2002 tar ju ingen plats på hårddisken, men de gör heller ingen nytta. Sparar skiten i en egen mapp så får jag rensa ut det tillsammans med Fanny senare, känns skönare att vara två kring slängandet. Hur som, jag tog mitt rensande ett steg längre och sökte upp grejer som jag har varit med gjort på radion. Gamla radioprogram och liknande. Snubblade ganska snart över Frank Robinsson-mappen, i vilken tre avsnitt radioteater ligger, inspelat men osaxat. Ambitiöst men oslipat.

Jag tror inte att jag har varit kreativ på över ett år. Känns så i alla fall. Att börja klippa i Frank-materialet var därför en fröjd. De många turerna kring redigeringen av Rex-avsnitten (minns att jag och Olle Lindbom en gång var tvungna att mixa ner de första 10 minuterna, springa in i studion, lägga in dom i [håll i er] Raduga, tillbaka till redaktionen och hetsmixa resten) har inte bleknat men fått en viss charm. All som slutit uppe som redigerat till sent in på natten kanske kan relatera, vidrigt då, ett schysst minne att ha med sig. Att klippa Frank var skitkul! Vet inte om det blir något mer, men det blev en helt ok inledning på prologen i alla fall.

Kom gärna med synpunkter.

Författaren

De senaste veckorna har varit omtumlande. Jag förstod inte hur mycket det här jobbet och gemenskapen här har betytt för mig förrän det tog slut. Bajsmacka till lunch juni ut. Inte ens ett salladsblad eller en klick bostongurka kunde de bjuda på. Bara bajs och bröd.

Det har varit vemodigt att vara på radion och svårt att få något gjort, särskilt nu när avbefolkningen av Uppsala har nått sitt klimax. Saknar alla som brukade komma förbi. Evig tur att Johan Sahlin är sysslolös och inget bättre för sig än att hänga här.

En stark önskan att vara någon annanstans mötte min lutheransk arbetsmoral, den senare är en seg jävel som med argumentet ”det är viktigt att göra rätt för sig” släpade mig hemifrån och ner i den bruna kontorsstolen. Jag brukade betrakta den som en maktsymbol, undra om någon annan gör det? Maktens bruna plyschtron. Tänker mycket på sånt nu förtiden; förtroende, inflytande, makt. Men det är bara i fallet med min kontorsstol som jag sätter de orden i relation till möblemang.

Förutom en riktigt lyckad sommarkurs för gymnasieelever är det egentligen bara min överlämning till Fanny som jag har kvar att göra. Initialt gick skrivandet trögt men efter en halvtimme börjar texten flyta på. Sida upp och sida ner. Jag tacklar uppgiften amatörmässigt, utan någon egentlig plan eller struktur låter jag mina erfarenheter svämma ut över skärmen. Min grundtanke var att ta förrförra stationschefens (Emil Öberg) överlämning och bygga vidare på det. Den är pragmatisk och hjälpte mig handfast vid fler tillfällen under året som gått. Men den går inte att jobba med, jag har inget att tillföra, inte i det tonläget i alla fall. Istället skriver jag om ledarskap, föreningens potential och hur den bäst ska utnyttjas och om vikten av att bygga en stabil organisation. Kontinuitet är ledordet.

Funderar på ett starta en ny blogg. Det var ju rätt kul att skriva i den här, särskilt det som inte handlade om stadgar och styrdokument. Att småljuga om mina radiovänner och det vi gör här var faktiskt en höjdare. Förslag på bloggnamn? Det ska vara på svenska och gärna lite fyndigt. Vet inte vad den ska handla om. Men kanske som den här bloggen fast utan de seriösa bitarna.

Lutar åt buravmarang.blogspot.com. Jag vet inte vad en bur av maräng är, eller vad det innebär. Men det är konstigt. Det ju alltid något.

Inser efter en genomläsning att det verkar som att det är jättesynd om mig. Det är det inte. Men det är lite roligare att skriva målande om tristessen och sorgen än verklighetsförankrat.

Vemod med glassvänner

Senaste inlägget var den 13 maj och innehåller bilder från kvalborg utan kommentarer. Jag måste ha sprudlat av inspiration den 13 maj. Kanske var det den bästa dagen i mitt liv?

Att jag inte har skrivit sedan dess beror inte på tidsbrist, jag har helt enkelt inte haft lust. Hela maj har präglats av en känsla av ambivalens inför jobbet. Jag är delvis lättad över att jag snart inte längre är stationschef och delvis hängig över dito. Att ställa upp för omval var aldrig ett alternativ, Fanny är given som stationschef och jag förstår redan nu jag inte hade orkat ett år till. Sluta på topp liksom.

Men lik förbannat känns radion som en rätt deppig plats just nu. Alla har dragit för sommaren eller saknar skäl till att kika förbi. Jag kan inte klandra dom. Det finns ju inte så mycket här just nu. Men det är nog egentligen inte ensamheten så mycket som känslan av att jag monterar ner och betraktar sista juni som ett slut, medan det för alla andra inte alls är slutet. Tvärt om så är det en ny början utan att något dessförinnan egentligen har tagit slut. Det är precis så det borde vara, så det måste vara. Studentradion 98,9 är tack och lov mer än en person.

Helt synd är det inte om mig. Jag hade en otroligt skön eftermiddag igår. Den inleddes med att samarit-Ingrid bjöd på glass ackompanjerat av drygt ett dussin olika sorters strössel toppat med Djungelvrål. Nam namn. Den dagen då Djungelvrål kommer i strösselform eller ännu bättre som rippel i vaniljglass ska jag lägga ner alla ambitioner och äta mig till döds.

Resten av eftermiddagen gick åt till att förnöjt pyssla och plocka på radion för att med jämna mellanrum ta en kaffepaus med Åsa och Anders. Desto mer jag tänker på det, desto mer framstår gårdagen som en riktig höjdar dag (dessutom klev Anders precis in på radion med ett brett leende på sina skånska läppar, kanske kan den här dagen också arta sig?). att ynka sig tjänar inget till.

Hade Radio Fyris på studiebesök förra måndagen. Vi sändare Café Måndag och snackade om deras olika radioprogram. Och så här ser du ut, hela radiofyris crewn. Från vänster med programmet efter personens namn, Kalle - Värsta muisken, Andreas - stationschef, Sebastian - Sebvoice, Daniel - Motorhörnen, Marcus - Macnime och Musse -Motorhörnan.

Sebastian, Marcus och Kalle firar att en perfekt ava.

mr. kvalborg

Skakad inte störd - live från Polacks

Erik "Mannen från Torshälla" Hansson gjorde ett gästspel i Skakad inte störd och tog med sig sin ovärderlig erfarenhet av att ava låtar. Ingen säger "Det här var..." som Erik Hansson.

Snömannen ville sätta stopp för sändningarna, men tji fick han.

Dagen präglades av spännande tävlingar i bl.a. geografi och geometri. Publiken var i extas.

Man kan lyssna på Åsa och Ingrids tre (!) timmar långa live sändning från Polacks på webbradiospelaren. Det är så nära flottfestivalen med all som hör den till (öl påskoltid, snömän och gemenskap) som du kommer som humanist. Tänker här och nu föreslå att vi humanister ska ha vår egen ränning på kulturnatten.

Vråljakten

NAM NAM

Ingrid Broman vet: a) hur man gillrar en klurig gåta eller b) hur gott det är med Djungelvrål eller c) att djungeln uttalas [jung'ellen].

Den som gissar rätt får lyxpriser.

Nära slutet....

Predikade på förrförra styrelsemötet att vi inte skulle tänka att vi snart var vid slutet. Att vi inte skulle börjar avsluta vårt arbete utan fortsätta slita, för det är ju lång tid kvar och vi har massor kvar att göra. Stödmedlemmar, utvärderingar, kurser. Praktiskt taget halva verksamhetsplanen återstår att slutföra. Nu, två styrelsemöten senare, har läget förändrats. Det är dags att avrunda.

Misstänker att resten av våren kommer rusa ifrån oss. Nästa vecka är Valborg, sen är det dags för de sista tentorna, inlämning av uppsatser för att inte tala om lockande vårväder (visserligen förefaller naturen ha börjat degenerera på sistone. Den snabbspolar våren och hoppar över både sommar och höst, allt för att få återvända till vintern. Fy fan, jag kräktes lite i munnen imorse när jag såg den snötäckta gräsmattan utanför mitt köksfönster. Det var som att vara tillbaka i oktober...). Jag börjar själv känna att det så pass snart är slut att det inte är någon idé att dra igång något nytt. Det är ju inte sant, inte för mig i alla fall. Jag har ju inga tentor att lämna in eller uppsatser att våndas över. Jag får ju betalt för det här, då får man fan orka.

Men ibland känns det som att stationschefs arbetet aldrig tar slut. Outröttligen maler det på , återuppfinner sig själv vid behov eller gör hjärt och lungräddning på min todo-lista tills sprätter till av liv. Långa dagar blir allt mer tärande och jag känner hur mitt humör sviktar. Inte helt olikt en butiksanställd måste jag vara konstant glad och hjälpsam (skillnaden är väl att jag slipper sälja och att kunderna/sändarna retar mig för mitt val av inomhusskor), något som i mellan åt blir allt jobbigare. Som tur är så är de flesta här vänliga själar som känner igen trötta chefer när de ser dem...

"Go shawty. It's your birthday."

Det är en jättesnuskig låt. In da club alltså. 50 gillar att knulla och knarka, helst samtidigt, och hymlar inte med det. Men det är väl sånt som kidsen gillar, vad vet jag, har ju inomhustofflor och bostadsrätt....

Varför in da club? Var tvungen att googla in da club för att ta reda på hur 50 stavade "shawty" (vem eller vad, eller eventuellt hur du blir, "shawty" förblir oklart) som precis som mig fyller år idag/då. Att fylla 25 är en ganska stor grej, det halvvägs till 50, eller som Ingrid uttryckte det, "halvvägs till 30". Vilket är sant om man räknar från 20, vilket är högst rimligt att göra.

Min första och enda födelsedag som stationschef kunde inte ha gått bättre! Presenter och gratulationer i överflöd och på det premiär för grillning i gropen. Fan om det är var min bästa födelsedag hittils! Jag var rätt sleten efter gårdagens Råbiff och förbjöd Jenny att uppvakta mig med frukost på sängen, istället fick jag sockerkaka smaksatt med kardemumma när jag självmant tog mig ut sängen. Nam nam...

Väl på radion var det idel gratulationer och kramar. Det finns verkligen otroligt omtänksamma och goa människor här. Jag kan inte tänka mig att någon annan studentförening eller för den delen studentradiostation är så tätbegfolkad av varma själar som Studentradion 98,9. Det är rörande.

Till vänster ser du min present från Ingrid och samhälls- och nyhetsredaktionen. Pommes frites och en massa lämplig kryddförslag. Sin vana trogen tänkte Ingrid på både munnen och hjärtat. Till höger, Mehmets present till mig. Även den genomtänkt, fast på ett annorlunda.

Den sista ninjan

Veckans medarbetare

Paula kandiderar till posten "världens bästa jour" och plockar därför Hacinas fimpar i gropen.

"Är det så det ska vara, är det så vi ska ha det nu?" muttrar hon.

Pics 4 kids

Brandlarmet under Bockradios sändning igår togs med stort lugn av radioterna som ansåg att det "utan rök inte finns eld och tvärt om".

Förfest på radion innan Triplettfesten. Vi lekte charader och Mehmet gestaltade "vårsol som filtreras genom trädkronor".


UF hotshotten Sanna missuppfattar begreppet isglass på hennes sluga bordsgrannes uppmaning.